Kapitel 1 - Kvällen före julafton

Det var kvällen före julafton, klockan var strax efter tio och Max låg i soffan och såg på en film. Bredvid honom satt hans mamma och broderade, samtidigt som hon höll ett öga på teven och försökte hänga med i handlingen.

Max tyckte att filmen var ganska bra, men hade svårt att hålla sig vaken. Hans lillebror sov sedan länge och hans storasyster, som redan sett filmen, låg i sängen på sitt rum och lyssnade på musik.

Till slut insåg Max att han var för trött och gav upp. Han släpade sig upp ur soffan, gick in i badrummet och låste dörren, sköljde ansiktet med kallt vatten och började borsta tänderna.

Plötsligt kände han något hårt och kantigt virvla omkring i munnen och spottade i handfatet. Ett föremål åkte kana i skummet och precis innan det skulle glida ut genom hålet i botten fick han tag i det.

Det var en tand!

I spegeln såg han en svart glugg där den suttit och han kom att tänka på mardrömmen. Tappade han inte en tand i den?

Trots att drömmen återkom natt efter natt var han inte säker, men de fula stinkande trollen och de konstiga stjärngossarna mindes han tydligt. Tröttheten var som bortblåst och en känsla av obehag spred sig i kroppen. Han torkade av tanden mot tröjärmen och stoppade den i fickan.

Max låste upp dörren och gick ut för att berätta för mamma vad som hänt, men bortsett från julgransbelysningen var lägenheten tyst och mörk. Lillebror sov lugnt i sin säng och storasyster hade somnat med hörlurarna på. Även mamma hade gått och lagt sig och snarkade högljutt precis som vanligt.

Men riktigt som vanligt var det inte. Köksklockan visade midnatt och två timmar var försvunna.

Plötsligt hördes prassel ifrån vardagsrummet – något rörde sig borta vid granen! En skugga dansade ryckigt över väggen och en röst mumlade upprört.

– Fy bubblan vad mycket papper och kartonger! Jag blir tokig! Vad är det här för glitterkrimskrams? Usch, vad det kliar i näsan! Vad i hela friden? Det är ju en plastgran! Jag är faktiskt allergisk! Har inte folk förstått det? Fy bubblan!

Max stod som förstenad och stirrade på figuren som staplade paket under julgranen. Varelsen liknade inget han sett förut: stort, burrigt, silvergrått hår; buskiga ögonbryn och spenslig kropp; långa armar och stora, håriga händer; hundöron och hundnos.

En välansad mustasch prydde överläppen. Kläderna bestod av sliten svart kavaj, vit skjorta som var uppknäppt i halsen och röda byxor lagade med en mängd små lappar. En randig slips stack upp ur kavajfickan.

Max försökte säga något men fick inte fram ett ljud. Gästen pratade desto mer.
– Stå inte där och glo! Kom hit och hjälp mig istället! Jag har faktiskt en miljard ställen att hinna med innan soluppgången.

Max tog ett par stapplande steg framåt. Till slut fick han ur sig:
– Är du en av tomtens nissar?

– En av tomtens nissar? röt figuren förnärmat. Tomten har inga nissar! Den så kallade tomten är ett nervvrak och sitter hemma och tycker synd om sig själv.
– Oj, det låter inte bra, sa Max.
– Speciellt inte för mig som får göra jobbet i hans ställe. Det lär inte dröja länge innan jag bryter ihop. Jobbet är gjort för några miljoner människor i en tid då det bara fanns leksaker av trä. Det är en helt annan sak nu, över sex miljarder människor och hur mycket prylar som helst.

Varelsen tystnade, hostade ett par gånger och spottade ut en hårboll stor som ett plommon. Sedan fortsatte han:
– Hur som helst, jag har större problem än så. Trollen är efter mig och mina renar börjar bli trötta. En av dem föll ihop av utmattning alldeles nyss. Frid vare med honom!

Varelsen slöt ögonen och bugade sig lätt tre gånger. Sedan fortsatte han stapla paket.
– Vem är du då? frågade Max.
– Vem jag är? Vem är du själv?
– Jag är Max, sa Max.
– Just det, killen som har mardrömmar om troll och falska stjärngossar.

Max gapade förvånat och undrade hur figuren kunde veta vad han drömde om.
– Klart jag vet, sa figuren som tydligen var tankeläsare också. Tog bara ett tag för hårddisken här uppe – han knackade sig i pannan – att söka fram informationen. Jag vet vilka alla mellan 0 och 12 år är.

Figuren harklade sig, sträckte på ryggen och fortsatte:
– Jag är tomtens ställföreträdare, en pratkvarn och sann pessimist. En del säger okontrollerbar. Jag säger världens mest berömda hundtroll! Mitt namn är Krabbesnack!
– Hundtroll? sa Max frågande.
– Javisst, vet du inte vad ett hundtroll är?
Krabbesnack log ett snett leende och fortsatte:
– Man ska förstås inte förväxla oss med troll eller hundar. Fast att säga oss är att ta i, det finns bara ett – jag!

Krabbesnack avbröts av en ringsignal. Han började rota i innerfickan på sin kavaj och fick fram en mobiltelefon.
– Det är Krabbesnack… det går åt skogen förstås… ja, jag är på väg… nej börja inte gråta nu… det ordnar sig… ta det lugnt bara… det finns ingen som kan få det att gå åt skogen så bra som jag!

Han knäppte av telefonen och la den på ett paket under granen. Sedan fortsatte han att placera ut klappar.
– En radiostyrd bil till lillebror, en notbok till stora syster och…oj, bäst att tala tyst, tyst, tyst….

Han lade upp ett sista paket.
– Så där ja. Färdigt! Tack för hjälpen Max! Hoppas du slipper drömma om troll och stjärngossar i natt.

Krabbesnack grävde djupt ner i ena kavajfickan och tog upp en läderpung som han räckte över.
– Öppna den inte förrän det är absolut nödvändigt. Men blir läget akut ska pulvret ut!
– Tack, sa Max tveksamt.
– Tack själv, tack själv. Nu är det dags för mig att åka vidare. Lycka till! Vi ses när du hör mig!

Efter dessa märkliga ord knäppte Krabbesnack med fingrarna och var borta. Utanför ljöd ett vilt ylande och genom den yrande snön såg Max en släde åka iväg i full fart. Några sekunder senare hördes ett fruktansvärt oväsen och en outhärdlig stank nådde Max näsborrar. Där ute kom sju jättelika gestalter snubblande genom luften.

Troll!

De skrek, pekade vilt omkring sig och försökte övertyga varandra om i vilken riktning de skulle fortsätta. Ett troll blev rasande och smällde till ett annat så att det flög iväg i en vid båge genom luften, åt samma håll som Krabbesnack försvunnit. Sedan tog han ett troll i varje näve och började gå.

De kvarvarande trollen lufsade efter som en olydig svans. Det första gnagde på ett ben, det andra gäspade oavbrutet och det tredje gav sig själv kraftiga örfilar. Så var de borta lika fort som de uppenbarat sig.

Max trodde inte sina ögon där han gömde sig med näsan precis över fönsterkarmen, men fick inte tid att hämta sig – en signal ljöd i rummet.

Krabbesnacks mobiltelefon låg kvar på paketet. Den blinkade, brummade och spelade upp ringsignalen om och om igen. Max tog upp telefonen, tittade på displayen, men kunde inte tro sina ögon. Han tog ett djupt andetag och svarade:
– Hallå?
– Hallå? sa en förtvivlad röst i andra ändan. Är det allt du kan säga Krabbesnack? Varför svarar du inte när jag ringer? Jag blir sjuk av oro!
– Krabbesnack är inte här, sa Max. Han har åkt.
– Herre min skapare! sa rösten. Det var verkligen illa! Vad ska vi ta oss till? Utan mina instruktioner är han chanslös.

Rösten övergick i ett gurglande och snyftande och lät allt mera avlägsen. Max ville trösta och sa:
– Jag tycker det verkar som han har koll på läget.

Rösten i andra änden kom tillbaka:
– Nej, nej och åter nej! Det kommer att gå åt skogen.

Det blev tyst en stund men så hördes rösten igen:
– Vem är det jag pratar med förresten?
– Max, sa Max för andra gången denna natt.
– Just det ja, sa rösten, pojken med mardrömmarna. Det borde jag förstått.
– Och vem är du? frågade Max som inte kunde tro det han redan visste.
– Ho, ho, ho! sa rösten i andra änden, plötsligt muntrare. Jag är jultomten förstås!
– Jultomten finns inte! utbrast Max utan att kunna hejda sig.
– Den historia du hört är så klart en saga, sa rösten, men här har du mig i alla fall. Fast jag kunde lika gärna varit död och begraven.

Det blev tyst i luren, det gick några sekunder och så hörde Max hur tomten snöt sig.
– Ack, ack, ack, snyftade tomten. Hur kunde det gå så här? Allting var ju så bra och fint och systemet har funkat perfekt i alla år.

Nu grät han.
– Så ja, sa Max. Inte kan det vara så illa? Krabbesnack klarar sig säkert, barnen får sina julklappar och nästa år är du frisk igen.
– Det var snällt sagt, sa tomten. Men du vet inte hur det ligger till.

Tomten lugnade ner sig och fortsatte:
– Jag behöver din hjälp Max. Krabbesnack måste få tillbaka mobiltelefonen så jag kan prata med honom. Du skulle göra mig en stor tjänst…

Tomten lät frågan hänga i luften. Max trodde inte sina öron och sa:
– Hur ska det gå till? Han försvann ju som en raket över himlen.
– Kylan är ett problem förstås, sa tomten. Och visst, tolvåriga pojkar ska inte vara ute och fara mitt i natten.

Nu var det var inte detta Max tänkt på, så han sa:
– Hur ska jag kunna ta mig fram över himlen?
– Åh, det är vårt minsta problem, svarade tomten.

Nu var gråten som bortblåst och istället var rösten full av iver.
– Det som i ena stunden verkar omöjligt kan i nästa stund kännas helt naturligt. Och handen på hjärtat Max, inte trodde du att du skulle prata i telefon med jultomten i natt?
– Nä, svarade Max, som fortfarande inte trodde på det.
Tomten skrockade i andra änden och sa sedan:
– Nu gör du så här. Under granen ligger ett stort platt paket. Öppna det så ska jag tala om precis hur…

Det knastrade till i luren.
-…men akta så att du inte kommer åt….

Rösten försvann.
– Hallå, sa Max.

Inget svar.
– Hallå, sa Max igen.

Det förblev tyst i luren.