Kapitel 14 - Vingklippes plan

Kapitel 14: Vingklippes plan. Sagan om Den Förlorade Världen av Balder Stenkneck.

Sida 57

Med gumman sovande i sina armar smög sig Kråp allt närmare stugan. När han hörde Vingklippes röst stannade han bakom en buske för att lyssna, men hur han än ansträngde sig gick inte orden att urskilja. Kanske lika bra att gå tillbaka till verkstaden tänkte han, men det gick inte, fötterna satt fast i marken och Kråp började gny oroligt för sig själv.

Gumman vilade med slutna ögon i Kråps famn, men sov gjorde hon inte. Hon kände Kråps oro, men hennes uppmärksamhet var riktad åt ett annat håll. En mörk och iskall stämma talade till henne på ett språk hon inte förstod. Trots det var hon alldeles lugn.

Plötsligt försvann den främmande rösten och gumman kunde klart och tydligt höra Vingklippe säga följande:

“Så fort jag rakat benen ska vi äta pepparkaksblodpudding till frukost. Sedan tar vi och vänder upp och ned på hästen innan vi börjar koka ägg.”

Vad var det för struntprat?

Ett avgrundsvrål dånade i gummans huvud, en lång ramsa på det främmande språket följde och det blev knäpptyst.

Kråp kände hur gumman stelnade till och insåg i samma ögonblick att han kunde röra på sig igen. Han smög iväg baklänges och råkade kliva på en gren så att den knäcktes med en smäll. Smällen fick rösterna en bit bort att tystna.

Kråp gav ifrån sig ett skri för att härma ett vildsvin, vände sig sedan om och sprang ut i skogen. Bäst att ta en omväg innan han bar hem gumman till verkstaden tänkte han, och hoppades att det skulle övertyga Vingklippe om att ljudet kom från ett nyfiket djur.

***

Strax innan Kråp och gumman kommit fram till sitt gömställe bakom busken gav Vingklippe Max, Måns och Jack var sitt rött bär och sa:

– De här gör att ni i fem minuter kan förstå tokspråk.

De stoppade bären i munnen, tuggade och grinade illa. Det smakade surt.

– Naveln är en mysig plats, sa Vingklippe på tokspråk. Där kan man sticka rabarberkräm och dricka en halsduk.

– Du får vänta lite, sa Max. Jag förstår inte ett smack.

Sida 58

Måns skrattade och Jack skakade på huvudet. Vingklippe väntade en minut, sedan sa han, fortfarande på tokspråk:

– Då gör vi ett nytt försök. Förstår ni vad jag säger?

Han såg undrande på bröderna som nickande åt honom att fortsätta.

– Jag har fått veta att Prins Jägare är på väg i full fart för att tillfånga ta Max och Måns och föra dem till Den Elake.

Ljudet av en gren som knäcktes i närheten fick Vingklippe att tystna. Ett vildsvin skrek till och sprang ut i skogen. Vingklippe såg sig fundersamt omkring innan han fortsatte:

– Vi måste ge oss av så fort som möjligt, men först ska jag berätta hur vi ska försöka lura prinsen.

Vingklippe visslade till och ut ur skuggorna kom en märklig figur.

– Det här är Putte, sa Vingklippe.

– Hej, sa Putte och mötte blygt de nyfikna blickarna.

Putte hade en kängurus underkropp med svans och kraftiga ben. Fötterna däremot såg ut som på en människa. Mitt på bröstet satt en arm. Han hade bara en, men armbågen kunde böjas åt två håll och handen hade två tummar.

På magen hade Putte precis som en känguru en rejäl pung, ärmen på en tröja hängde ut över kanten. Huvudet tillhörde en pojke i tolvårsåldern. Ögonen var bruna och håret stort och rufsigt.

Putte sträckte fram handen och hälsade på var och en.

– Putte har lovat att hjälpa oss, sa Vingklippe och fortsatte:

– Planen är att vi delar på oss och att jag och Putte tar en annan väg. Om allt går som det är tänkt kommer Prins Jägare att jaga oss istället för er, men vi behöver ett lockbete.

Han vände sig till Max och Måns och frågade:

– Skulle någon av er kunna tänka er att byta tröja?

Vingklippe höll fram en långärmad tröja som han haft undanstoppad under ena vingen.

– Jag kan, sa Måns.

Måns bytte tröja samtidigt som Putte stoppade Måns gamla tröja i sin pung och lät ena ärmen hänga ut över kanten.

Vingklippe såg nöjd ut och sa:

– Vad bra, då har vi löst det. Då fortsätter ni att gå tillsammans med Jack och jag kommer efter så fort jag kan.

De tog farväl av Putte som skuttade iväg på sina kraftiga känguruben. Vingklippe kramade om bröderna, sa hej då och flög sedan i väg åt samma håll som kängurupojken.

– Då så, sa Jack.

Han hoppade till, tog helt oväntat några danssteg och utbrast:

– Ska bli skönt att komma i väg!

Max tog Måns i handen och i samma stund som den fjärde av de fem solarna gick ner över Den Förlorade Världen, fortsatte de färden utan att ha en aning om vart de var på väg.