Kapitel 8 - Snögubbsarmén

Det började snöa trots att det var stjärnklart. Flingorna föll tätt, samlades på isen och lade sig i drivor. Drivorna blev till högar som växte allt större. Trollen verkade inte bry sig. Max var besviken för att det inte hänt något när han blåst iväg pulvret och tittade förhoppningsfullt på högarna. Tröttgäspe gapade stort, gäspade och sa:

– Härligt! Nu kan jag sova mjukt och skönt i snön i natt.

– Här blir inget sova av, väste Storfule. Däremot blir det några långa, härliga, och för vissa plågsamma, timmar fram till gryningen.

Snöhögarna hade vuxit sig stora och antagit speciella former. När Måns såg det utbrast han:

– Snögubbar!

Max lade ena handen över broderns mun.

– Vad? sa Storfule och lät plötsligt spak. Säg inte det ordet en gång till. För då struntar jag i vad Den Elake sagt och gör slut på dig med en gång.

Men mer behövde inte sägas. Trollen stod som förstenade och stirrade ut i mörkret. Matvrake stängde sitt enorma gap med en smäll, ryckte i Storfule och pekade bakom hans rygg.

När Storfule vände sig om fick han se det han avskydde mest av allt. Framför honom tornade en hel armé av snögubbar upp sig. Men det var inga stillastående snögubbar med stenögon och morotsnäsor. De var hundra stycken, två meter höga, och livslevande. De kramade något i händerna och stirrade stint på trollen.  Längst fram stod en enorm snögubbe som blev större ju mer snö som föll. Han stirrade på Storfule och tog till orda:

– Jasså, Storfule, du ställer till med oreda igen.

Storfule sa inget men ett morrande läte bubblade upp ur hans strupe.

– Så ja, om du bara släpper dina fångar ska vi lämna dig och dina kompisar i fred.

– Över min döda kropp, väste Storfule. Du tror väl inte jag tänker låta ett gäng gamla vattenskallar sätta stopp för mina planer?

– Ni hör gubbar, sa snögubben. Det här elaka och fula trollet vågar trotsa mig, Gubben Snö, sheriff över den södra delen av den förlorade världen.

– Vi hör! sade snögubbsarmén i kör.

– För denna ohövlighet måste han straffas!

– Det måste han! röt snögubbarna.

– Krama! befallde Gubben Snö.

– Vi kramar! svarade armén.

– Tag sats! sa Gubben Snö.

Det frasade när samtliga snögubbar förde ena armen bakåt.

Nu blev det fart på Storfule.

– Gruppera! skrek han allt vad han orkade åt de övriga trollen.

Trollen irrade runt som yra höns och visste inte vart de skulle ta vägen.

– För den förlorade världens framtid: Kasta! ropade Gubben Snö med sin mäktiga stämma.

– I den vanhedrade trollmoderns namn: Anfall! skrek Storfule och tog i så att hans stämband höll på att följa med ut genom munnen.

Snöbollar stora och stenhårda som kanonkulor ven genom luften. Trollen sprang framåt vilt rytande, blev träffade och föll som käglor. Storfules arga stämma piskade dem vidare.

– Framåt troll! skrek han. Vi ska visa att blod är tjockare än vatten!

Långloke fångade en snöboll som kom flygande, kastade den tillbaka och pulveriserade två snögubbar i ett slag.

– Bravo! Långloke, skrek Storfule upphetsat. Så ska det se ut!

Snön från de mosade snögubbarna sögs genast upp av de som stod bredvid.

– Vad ända in i de dubbla fullmånarnas glödheta feberyra! tjöt Storfule. Det där är fusk!

– Det här är en kamp du inte kan vinna Storfule, ropade Gubben Snö. Det är lika bra att du ger dig. Jag är säker på att du kommer trivas bra bland de andra råttorna i fängelset – dit du ska på enkel resa!

– Aldrig! tjöt Storfule. Till attack troll! Till attack!

Ett fruktansvärt oväsen utbröt när trollen tog sig igenom första ledet av snögubbar och närkampen började. Snön yrde åt alla håll och kanter. Trollen slogs med sparkar och slag och försökte till och med bitas när de kom åt. Snögubbarna tog livtag på trollen för att kyla ner dem med sina iskalla kroppar. Trollen svängde sina kättingar och spikklubbor, och emellan åt kunde man i tumultet höra Ångerspasme slå sig själv i ansiktet och uttalade sin ramsa.

– Hur kunde jag vara så dum? Hur ända in i den vanhedrade trollmoderns namn kunde jag vara så dum.

Då och då stoppades ramsan av att en snöboll trycktes in i munnen på honom, eller av att Storfule råkade befinna sig i närheten och gav honom en smäll. Både snögubbar och troll slogs för allt vad de var värda. Tröttgäspe som varit utmattad redan innan, somnade plötsligt i resterna av en snögubbe han just gjort mos av. Snön sögs upp och trollet låg och sov rakt på den hårda isen.

Så var det bara sex troll kvar.

När Storfule fick se att Tröttgäspe låg och sov, skrek han rakt i örat på honom:

– Upp med dig din sömntuta!

Tröttgäspe sov lugnt vidare. Storfule gav upp och skulle precis fortsätta kampen när Ångerspasme fick ett av sina utbrott. Storfule blev så arg att han smockade till Ångerspasme som föll omkull och blev liggande.

Så var de bara fem troll kvar.

Matvrake slogs som ett helt troll men kom plötsligt att tänka på människobarnen. Han blev så läskad att han smet från striden och smög tillbaka mot brasan.

När slaget mellan trollen och snögubbarna började utbrast Max:

– Det fungerade!

– Vad då? undrade Måns.

– Jag berättar sen, sa Max. Vi måste få loss Vingklippe.

När Vingklippe var fri sa han:

– Vi ger oss av med en gång!

– Var är Gamle Sparken? undrade Max.

– Där! sa Måns och pekade en bit ut i mörkret.

Gamle Sparken sov fortfarande trots allt oväsen.

– Jag kan inte flyga med er allihop. Ni får fortsätta till fots. Trollen har fullt upp och förhoppningsvis tar Gubben Snö hand om dem för gott.

Max hämtade gamle sparken.

– Orkar du? frågade han Måns.

– Ja, men skridskorna sitter för löst.

– Jag hjälper dig att knyta, sa Max.

Måns satte sig på Gamle Sparken och Max knöt om skridskorna åt honom. När de var klara föll en enorm skugga över dem.

– Och vart ska ni ta vägen om jag får fråga?

Matvrake stod lutad över dem med öppen mun och dräglade. Bröderna hoppade åt sidan för att inte bli dränkta.

– Oj, vad jag är hungrig, sa Matvrake och la längtansfullt till:

–  Nu blir det färskt människokött till huvudrätt och fågel till efterrätt!

Han smackade med tungan och ett våldsamt bullrande hördes från trollmagen.

– Nå ja, ditt glupska trollskrälle, sa Vingklippe. Du har väl inte glömt vad Storfule sa?

Matvrake tittade på Vingklippe.

– Öh, vad då?

– Att du blir nästa måltid om du äter upp oss utan att dela med dig.

– Det var bara som han sa, sa Matvrake. Inte skulle han tillåta att lilla jag blev uppäten.

– Han lägger inte två fingrar emellan om du trotsar hans order. Du är redan illa ute eftersom du är här istället för att slåss.

– Tror du det? sa Matvrake och såg förvirrad ut.

Han funderade en stund.

– Nä, du försöker bara luras. Och ska jag bli ihjälslagen vill jag vara mätt.

– Äh, lägg av nu Matvrake, sa Vingklippe självsäkert. Du har ändå inte en chans att få tag på oss. Flyga kan du inte och du hänger inte med dom här killarna när de sätter fart på skridskorna.

Vingklippe var allt annat än lugn men Matvrake såg handfallen ut och visste inte vad han skulle ta sig till. Han svingade sin kätting lite lojt, slutade drägla och stängde munnen. Vingklippe tog upp ett bröd ur sin pung och fortsatte:

– Ta det här istället!

Han slängde brödet framför trollets fötter.

– Det stillar din hunger ett tag.

Matvrake öppnade munnen för att säga något men Vingklippe hann före:

– Du behöver inte tacka.

Matvrakes käft började rinna igen. Han släppte kättingen, böjde sig ner och tog upp brödet. Det såg ut som en bulle i hans grova trollhänder.

– Hm, sa Matvrake, det ser gott ut.

Trollet stoppade brödet i munnen och började tugga. Det växte i munnen, han blev röd i ansiktet och ögonen tårades.

– Var det inte gott? frågade Vingklippe.

– Oh, stönade Matvrake och smulor sprutade åt alla håll och kanter.

– Ah, fortsatte han. Det är jättegott, smakar precis som färskt människokött.

Trollet svalde ett par gånger och så var brödet i magen.

– Och nu är det er tur!

Matvrake böjde sig efter kättingen, men istället för att räta på sig, ryckte han till och föll omkull.

– Oj, oj, oj, vad mätt jag blev. Jag kan inte röra mig.

– Ett av mina bröd kan till och med få en glupsk stolle som dig på fall.

Vingklippe vände sig mot bröderna:

– Nu lär han inte störa oss på ett tag. Och Storfule kommer förhoppningsvis tro att Matvrake ätit upp oss.

De gav sig av, men innan de försvann utom hörhåll ropade Vingklippe några sista ord till Matvrake.

– Jag glömde säga att det är femkaksört i brödet. Det får visst troll magknip av!

Matvrake stirrade efter dem med glansiga ögon och skrek ut sin smärta mot natthimlen och fullmånarna.

Så var det bara fyra troll kvar.